Resor 2008:

Norge 7-10 augusti 2008

Låt mig börja med att säga att den här texten är skriven nära två och ett halvt år efter att vi körde till Norge i augusti 2008. Om man skall vara förmäten nog att ge råd till sina medmänniskor, så kunde ett råd bli att inte vänta vänta två och ett halvt år innan man skriver sin reseberättelse. På den tiden hinner man att glömma massor. Både det som var roligt och det som var mindre roligt. Nåväl, vi gör ett försök att rekonstruera resan ur minnet!

7 augusti, torsdag:

Det var med en känsla av förväntan som vi lämnade Göteborg på morgonen den 7 augusti för att resa till samlingsplatsen Statoil i Spekeröd, alldeles vid E6 i södra Bohuslän. Vi var en nygammal konstellation av hojåkare, några kände varandra sedan länge, andra hade nätt och jämnt träffats. Men alla hade hojintresset gemensamt och nu skulle vi ta en 4-dagars hojtur till fjäll och fjordar i Norge.

Vädret var inte prima direkt, regnet låg i luften och vi skulle köra E6:an över 60 mil till första nattstoppet i Dombås, vid foten av de norska fjällen. E6 låter ju inget vidare som hojväg, och de första timmarna upp genom Bohuslän och förbi Oslo var att betrakta som ren förflyttning. Lite småkyliga sega mil på alltför raka vägar innan vi kom fram till Oslos utkanter i ett stilla regn och fick oss en dyr norsk lunch på ett amerikanskt näringsställe, prytt av en gulröd clown (quizfråga: vad heter snabbmatskedjan? :-)

Vidare norrut så blev vägarna lite mer varierade. Förutom ett enorm långt vägarbete på vägen mot Hamar så började det nu bli lite roligare att köra, men det var fortfarande en del 80-90 vägar med rätt mycket trafik. Fastän vägen var bitvis lite vacker, t ex längs sjön Mjösa.

Efter Lillehammer inträffade vår första incident. Jims dödskalleprydda 1400 cc Intruder stannade helt plötsligt och vi fick göra halt med hela kolonnen. Soppatorsk! Den lilla söta tanken på 14 liter brukade ta Jim 20 mil, men nu hade den bestämt sig för att 18 mil var nog. Jaha, soppatorsk mitt i ingenstans på en norsk landsväg. Ok, europaväg då då, men i Norge ser man inte alltid skillnad på en europaväg och en vanlig landsväg. Fast ibland har man tur. Bara ett par kilometer längre fram fanns en mack, och med hjälp av en gammal dunk för spolarvätska som fylldes med bensin kunde Jim hanka sig fram till macken.

Mil lades till mil och det började bli sen eftermiddag. Dags för regn igen med andra ord. Sista biten från Lillehammer, via Otta till Dombås, genom den vackra dalen har jag ganska diffusa minnen av. Det var kallt. Det regnade. Det var dålig sikt. Mina stövlar läckte. Mina handskar läckte. Jag frös. Det började gå mot kvällen. Och jag frös mer. Vattnet kippade mellan tårna. Stövlarna skulle vara ”water proof”. Det stämde dåligt. Mina skinnhandskar var helt genomdränkta, trots så kallade regnsäkra överdragshandskar. Men, egentligen, så var det nog en fin tur. Eller kunde ha varit en fin tur, med bättre väder och bättre utrustning.

Äntligen framme i Dombås. In i värmen, av med kläderna, vrid ur – ja vrid ur – handskarna, fåfånga försöka att torka stövlarna, middag på den lokala krogen, och till slut lite välbehövlig sömn i en trevlig norsk hytta.

8 augusti, fredag:

Vaknade till uppehåll och hyggligt väder. Handskarna var fortfarande blöta och stövlarna påminde om en våtmark. Inte bra. Skinn torkar sakta som bekant. Efter frukost rullade vi ut på E136 mot Åndalsnäs och mot den berömda Trollstigen. Dagen var lite smågrå, men det regnade i vart fall inte. E136 låter ju inget vidare, men som vi sagt förut så behöver inte ett E betyda särskilt mycket i Norge. En europaväg i Norge kan vara tämligen blygsam till omfånget, och ibland vara en härlig hojväg.

En fin sträckning mellan fjällsidorna ledde oss till Romsdalen och till Trollväggen. Parallellt med vägen flöt älven Rauma, här och var med gröna forsar. Själv var jag ännu lite tagen av väta och kyla. Min stövlar och handskar var fortfarande kalla och våta så det var en blandad känsla av förtjusning över landskapets skönhet och huttrande med köldstela tår. Så tro inte för ett ögonblick att ordet augusti är synonymt med sommarvärme när du åker till Norge.

Trollväggen. 1700 höjdmeters skillnad från landsvägen i dalen till toppen.  Denna klassiska plats där skärmhoppare förr gav sig ut i det blå, innan det blev förbjudet på grund av flera olyckor. Fast idag var det inget blått utan mest grått. Låga moln gjorde att vi inte såg ett smack av fjället. Det var tur att det fanns foton på infotavlorna vid parkeringsplatsen, så att vi kunde få se hur det egentligen skulle ha sett ut. Efter ett snabbstopp på Statoil i Åndalsnäs tog vi in på väg 63 och närmade oss andra sidan på fjällen Trolltindarne och den lika berömda Trollstigen. Ojojoj. Googla på Trollstigen så fattar ni. Vilken vy. Vilka kurvor. Synd bara att det tar slut efter ett tag. Synd också att det duggregnade, det blir inget vidare grepp i kurvorna när vägbanan är halvvåt. Det är en klart schysst uppförsbacke!

Men det roligt tar inte slut där. Väl uppe på krönet fortsatte en ganska snabb och kurvig högfjällsväg som efter ett tag letar sig ned nedåt i dalen. Den blev allt grönare, varmare, mindre kalt och ett mer intagande landskap. Och nu kom solen! En fin sträckning, klart körvärd. Framme vid Norddalsfjorden tog vi färjan vidare på vägen 63 med sikten ställt på Geiranger, en än mer än klassisk norsk destination. Sista biten mot Geiranger, när man kommit fram till fjorden och ser ned 600 meter till vattenytan och bort mot samhället Geiranger, är ett typiskt motiv från vykort eller i turistbroschyrer. Ännu mer fantastiskt i verkligen än på foto, kan jag intyga. Googla på Örnesvingen och på Geiranger så fattar ni.

Väl nere i downtown i det rara Geiranger fick vi god mat (faktiskt, det är långt ifrån självklart i Norge) och där var ungefär +18 och för första gången hade vi t-shirtvärme på vår sommarresa. Vi fick klart för oss att de kända fjället Dalsnibba bara var att glömma för dagen. En äldre par hade precis kommit ned från Dalsnibba och kunde upplysa oss att det var igenmulet på toppen. Det var som att försöka titta på utsikt genom en tallrik fil, lät det som.

Istället blev det fortsättning på väg 63 och så småningom österut väg 15 i riktning mot målet för natten i Lom. Det var sen eftermiddag, vägen var höglänt och rätt snabb, svalt och fuktigt i luften, en del snö på topparna och utsikt mot glaciären Jostedalsbreen. Med andra ord så var det kallt igen. Lite varmare väder, och torra stövlar, så hade jag nog haft större glädje av den här sträckan. För den var ganska vacker, men kanske inte så kurvigt utmanande.

I Lom blev det nattläger. På samma hytte-/vandrarhem sades Sveriges kvinnliga skidlandslag befinna sig för träningsläger på glaciärerna runtom Lom. Trots att vi var pigga (nja...) och spanade febrilt efter denna kvinnliga färgring – på ett i övrigt helt tomt ställe – så såg vi aldrig några skidåkande svenska valkyrior. Så vi fick käka mat själva på byn, försöka bli lite varma på egen hand med skotska kulturdrycker och natta oss utan sällskap.
 

9 augusti, lördag:

Ännu en dag utan sol. Nästa år får det blir solsemester i Grekland... Från Lom rullade vi väg 55 mot sydväst mot Jotunheimen. Häftigt fjälllandskap med snö i den nära terrängen – i augusti – och glaciärerna i fonden. Och här uppe var det kallt! Inte många plusgrader, den saken är klar. Min stövlar var fortfarande inte 100 % torra men handskarna var utbytta mot varma och täta. Vi drog regnställen utanpå mc-kläderna för att få ett extra vindskyddande skikt. Eftersom vi körde vissa sträckor i molnen – fuktigt vill jag lova – var inte fel på något sätt att bära regnställ. Det mäktiga naturen, krokiga fjällvägar med snökäpparna kvar från i vintras och vyerna mot Norges tak kompenserade att vi var stelfrusna. Härligt att köra hoj i Norden på sommaren, eller hur?

Under nedstigningen mot kusten och Lustrafjorden blev landskapet grönare (grönt) igen och termometern steg till tvåsiffrigt efter ett tag. Sista biten mot fjorden där den vackra norska landbygden tog vid med villor, torp och gårdar mötte vi till och med en cykeltävling och flörtade lite med en söt norsk trafikpolis. En kvinnlig sådan, kanske skall tilläggas.

55:an längs fjorden var vacker och efter att ha vikt av mot väg 5 och korsat fjorden med färja så nådde vi Laerdalsöyri. Ett paradis - sol, värme och skaplig mat. Vad kan man önska sig mer? Ett gäng trötta och stela gossar lade sig raklånga i gräset – på en rad som sardiner i en burk – och slumrade nästan till i middagssolen. Skönt!

Men, det var långt kvar. Vi hade talat om att sova över i Rjukan. Vi ville besöka fabriken i Vemork där tyskarna producerade tungt vatten under kriget. Fabriken angreps flera gånger av de allierade, både bombades och saboterades. Långt kvar dit. Så ut på E16, svängde sedan österut på väg 50 mot Hol och Geilo. Fikade i Hol. Basic norskt fika, om man säger så. Hols byfåne förärade oss ett samtal. Intressant. Av några norska hojåkare fick vi vägtips och for vidare, det var långt kvar.

Från Geilo tog vi väg 40 och sedan väg 124, en liten rackare över fjället som skulle leda oss till Tinn vid Tinnsjön nära Rjukan. En mycket bra vägval! 124:an började med en serpentin uppför fjället och sedan vidtog rena roadracingbanan på högfjället. Mjukt kurvig snabb väg i vacker fjällnatur. Kan det bli bättre? Och det regnade inte ens!

Först Eddie på sin ER6:a, sedan Magnus och till viss del Owe, drabbades av akut Valentino Rossi-feber och drog på utav bara tusan upp för fjället. Det slutade med att Magnus hade tappat sin nummerskylt. Så kan det gå när man skall ge sig på att köra en 300 kilos Mean Streak i fjällen och vill skrapa fotpinnar i serpentinerna. Under rubriken övriga händelser får vi sortera in att Owe närapå tappade en blinkers på väg ned från fjället ned i dalen. Så lite för fort hade nog även han kört sin 300 kg+ Intruder.

Framme i Tinn svängde vi väg 364 och sedan väg 37 och anlände tidig afton till Rjukan City. Där fann vi efter lite letande ett enkelt vandrarhem. Äntligen lite vila efter en fantasktiskt dag i sadeln. Middag avåts på en sedvanligt simpel norsk servering av vägkrogskvalitet. Det vill säga alldeles för dyrt och inte särskilt gott.

10 augusti, söndag:

Gissa vad? Det regnade! Efter frukost tog vi oss upp till fabriken vid Vemork och kikade in på museet. Läs gärna mer om detta på nätet, eller se någon av filmerna som gjorts, Hjältarna från Telemarken från 1965 (med Kirk Douglas, Richard Harris och Ulla Jacobsson) eller Kampen om Tungtvannet från 1948. I denna medverkar faktiskt flera av de ursprungliga sabotörerna – och spelar rollerna som sig själva. Vi talar om världshistoria på denna oansenliga plats...

Från Rjukan hade vi nu att ta oss till Sandefjord och färjan mot Strömstad. Väg 37 blev en trevlig erfarenhet, mjukt kurvig, vacker längs Tinnsjön. Men det regnade en del så det var inte läge att skrapa några fotpinnar direkt. Avfart söderut på  E134 mot Notodden, 360  och 36 mot Porsgrunn – och nu regnade det ordentligt. Kallt, vått, dålig sikt, dåligt väggrepp, immigt visir. Ni som kört några timmar i kyla och regn fattar. Och den som till äventyrs minns mina stövlar från de tidigare dagarna kan mycket väl räkna ut hur mina fötter hade det. Genomblöta och iskalla. Det är skönt med sommarsemester i Norden...

Via Larvik nådde vi till slut Sandefjord och tog oss dyngvåta in i den räddande varma och sköna färjeterminalen. Att buffén på Color Line smakade mumma är lätt att inse. Det är också lätt att inse hur vi kände oss när vi rullade i land i Strömstad – och det var sol! Hemfärden till Göteborg gick på E6:an. Alla var trötta och behövde komma hem och vila upp sig i under varma, torra duntäcken.

En minnesvärd resa på många sätt, som slutade med 173 mil på trippmätaren. Good enough för fyra dagar. Kall och våt, men lycklig!

Foton: